Val av plastprodukter med rätt kemisk kompatibilitet till laboratorier

Av DWK Life Sciences

Plastprodukter är ett måste i många laboratorieprocesser, men förståelsen av plasternas kemiska kompatibilitet är viktig, d.v.s. fysiska egenskaperna och hur de påverkar kompatibiliteten med de kemikalier som plastprodukterna har kontakt med.

Denna blogg ger en översikt över de vanligaste typerna av plastvaror som används i laboratoriemiljö, en sammanfattning av resp. huvudegenskaper samt råd om vilka ämnen de passar bäst och sämst för, i syfte att se till att laboratorieprodukterna har korrekt plast-kemikalie-kompatibilitet.

Polypropylen (PP)

Polypropylen, ofta benämnt PP, är en genomskinlig, stel polymer som klarar temperaturer mellan -20 och +135°C. Tack vare den robusta strukturen används plasten ofta i tillverkning av många olika laboratorieprodukter för allmänt bruk, såsom bägare, flaskor och cylindrar, för att bara nämna några. Eftersom den kan autoklaveras vid 121°C, kan produkter tillverkade av detta material steriliseras; dessutom kan flaskor och behållare av detta material användas till att stödja steriliseringen av innehållet. Materialet har utmärkt kemikalieresistens mot ett antal ämnen, inkl. flera syror såsom salicylsyra, svavelsyra och måttliga koncentrationer av saltsyra. Emellertid finns det ett antal ämnen som materialet inte lämpar sig för; hit hör bl.a. toluen, aceton, nitrobensen och bensen.

Polytetrafluoroetylen (PTFE)

Polytetrafluoroetylen, ofta benämnd PTFE, är en opak, stel polymer med ett mycket större insatstemperaturområde än alla andra plaster: det kan användas mellan –200 och +260°C. Det har en oöverträffad beständighet mot snart sagt alla kemikalier och är därför ett idealiskt material för de mest krävande tillämpningar. Det används i typfallet vid tillverkning av flaskor, bägare och omrörare i mer krävande laboratorietillämpningar.

Polyfluoralkoxi (PFA)

Polyfluoralkoxi, ofta benämnt PFA, är en genomskinlig, flexibel form av PTFE. Den har samma egenskaper som PTFE ovan, men dess klarhet och böjlighet gör den idealisk för tillverkning av flaskor, t.ex. flaskor som används för spårmetallanalys.

Lågdensitetspolyetylen (LDPE)

Lågdensitetspolyetylen, ofta benämnd LDPE, är en genomskinlig, böjlig polymer med ett snävt temperaturintervall på -50 till +80°C, vilket gör den olämplig för autoklavering. Dess böjlighet gör att produkter som tillverkas av den är praktiskt taget oförstörbara. Den är idealisk att använda där en böjlig produkt behövs, t.ex. Sprutflaskor och andra liknande dispenseringsflaskor. Den har god beständighet mot de flesta kemikalier, men det finns dock ett antal ämnen som den inte lämpar sig för; hit hör bl.a. hexan och bensen.

Högdensitetspolyetylen (HDPE)

Högdensitetspolyetylen, ofta benämnd HDPE, är en genomskinlig polymer som är mycket stelare än LDPE. Den lämpar sig för användning vid temperaturer mellan -100 till +120°C och kan, i likhet med plastvaror av LDPE, inte autoklaveras. Den har en god kemikalieresistens och dess höga draghållfasthet gör den mycket robust. Den används ofta till flaskor som måste ha en rigid struktur.

Polymetylmetakrylat, akryl (PMMA)

Polymetylakrylat, akryl, ofta benämnt PMMA, är en genomskinlig, stel polymer med ett snävt temperaturintervall på 60 till +50°C, och den kan inte autoklaveras. Kemikalieresistensen är endast medelhög (passar inte att användas med t.ex. butylacetat och aceton) men är mycket robust och används i typfallet för strålningsskydd där både briljant synlighet och skydd krävs.

Polymetylpenten (PMP/TPX)

Polymetylpenten, ofta benämnd PMP eller TPX, är en transparent stel polymer. Den har låg densitet och hög klarhet, och används ofta i tillverkningen av plastlaboratorievaror, t.ex. bägare och cylindrar där en hög klarhetsnivå är till särskild fördel. Den har ett brett temperaturintervall mellan -180 till +145°C och kan autoklaveras vid 121°C. Den har en god till briljant kemikalieresistens men det krävs försiktighet med ett antal ämnen, inkl. bensen.

Polystyren (PS)

Polystyren, ofta benämnt PS, är en transparent stel polymer. Det har ett snävt temperaturintervall på mellan -40 till +90°C, kan inte autoklaveras och är skört. Emellertid har det briljant klarhet och används ofta för tillverkning av medicinska behållare och slangar där innehållet måste vara väl synligt. Det har endast en medelhög kemikalieresistens men kan användas med vissa syror, bl.a. lågkoncentrerad svavelsyra.

Polykarbonat (PC)

Polykarbonat är en transparent stel polymer med ett brett temperaturintervall mellan -135 till +135°C, och passar för autoklavering vid 121°C. Det har en medelhög kemikalieresistens men en hög slagtålighet vilket normalt används till skyddshöljen och annan skyddsutrustning av det slaget. Man bör vara försiktig vid exponering av denna polymer för många ämnen eftersom det har endast en måttlig kemikalieresistens; därför kan den inte användas med t.ex. högkoncentrerad svavelsyra eller aceton.

Polyvinylklorid (PVC)

Polyvinylklorid är en polymer med ett av de snävaste temperaturintervallen för plaster som vanligen används på laboratorier, mellan -25 till +70°C. Den kan därför inte autoklaveras. PVC har måttlig kemikalieresistens och kan vara antingen stel eller böjlig, färgad eller klar. Den används i typfallet i hjälputrustning på laboratoriet, t.ex. I form av tråg eller brickor.